Stockholm Maraton 2012 - DNF

Dagen D - Stockholm Maraton

Vaknar tokladdad. Lite synd på vädret, inte för att det gör mig något att springa i regn men själva arrangemanget blir ju lite lidande.

Tobias, Micke och Lena kommer runt 10 och vi gör oss redo att åka till Stadion. Min Lena har faktiskt svidat om och i sista stund bestämt sig för att vara med. Hennes knä är inte redo för ett Maraton men hon tänker hänga med på första varvet bara för att få känna känslan.

Micke redo för Maraton med Coach Tommy

Redo för start

Vi anländer till stadion en timme innan start. Vi ville inte vara ute för länge innan och riskera att bli nedkylda. Dock känns det som att jag har gjort ett ok klädval. En underställströja under löparjackan, mössa och handskar skyddar ganska bra mot de kalla vindarna och regnet.

Tänk vad glad en sopsäck kan göra en...

12.00

Starten går

Jag och Tobbe kör ihop och hänger med klungan framför oss. Målet är att hålla oss mellan 5.00-5.30 per kilometer och vi hittar snabbt ett bra tempo. De första kilometrarna flyger förbi och snart passerar vi Västerbron för första gången. Klipper därefter en mils passeringen på Norr Mälarstrand och kan checka att vi ligger bra i fas med ca 26min per 5km. Allting känns kanon, förutom en liten molande värk i ena höften. Dock inget allvarligt.

Strandvägen

Uppför Västerbron

Upp till Stadion igen och ut på gärdet för att passera halvmaran. Här ute på öppna fältet får vindarna verkligen fart och regnet slår igenom kläderna. För första gången börjar jag känna mig lite frusen men det kommer att bli bättre så fort det blir mer lä.

Djurgården avverkas och åter är vi på Strandvägen och loppet börjar så smått att gå mot sitt slut. Det känns fortfarande ganska bra. Tyvärr känns höften fortfarnde av men ingenting som inte går att hantera.

Efter tre mil på väg ner mot Söder Mälarstrand hugger det till rejält i höften och jag måste slå av på tempot. 

-Bit ihop!!

Höjer tempot och springer ikapp Tobias igen. Men bara några hundra meter till och sedan hugger det igen. Jag släpper lite och går någon minut. Det känns bättre och jag börjar jogga igång benen igen. Det börjar gå tungt nu. Så fort jag har sprungit en sväng hugger det till igen och jag får hela tiden slå av på tempot.

Inför sista passerigen av Västerbron strejkar höften brutalt. Mattias finns  på plats och förset mig med både nötter och apelsin och får mig att hålla igång löpsteget uppför bron trots smärtan. Tyvärr räcker det inte hela vägen och på toppen var jag åter tvungen att slå av på tempot och gå. Det blåser grymt kallt på toppen och regnet piskar i sidled och kyler av mig ytteligare. På vägen ner smärtar fingrarna  så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det betydligt långsammare tempot gör det nästan omöjligt att hålla värmen uppe. Jag provar att knyta händerna inne i handdelen av handsken och andas för att värma dem men jag tror att allting inklusive min andedräkt är kallt och blött så det hjälper föga. I svängen vid Marriott är jag sjukt sugen på att bara kliva av och knalla hem till en varm dusch. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv så jag gör ett nytt försök att öka tempot och kör på utmed Norr Mälarstrand.

3,5 mil

STOP!!!

Nu säger det verkligen ifrån. Det känns som att någon driver runt en kniv i höften och jag fixar verkligen inte att springa. Försöker mig på att lunka kombinerat med snabb gång. Nu skiter jag i sluttiden nu ska jag bara avsluta detta. Upp mot centralstation och gör mig redo för att marshera fram till vätskekontrollen.

-Du är bra kall nu!

En sjukvårdare...

-Ja det är bra kallt får jag ut mig genom skallrande tänder, men det är inte långt kvar så de är lugnt.

- Det kan så vara men jag vill att du följer med mig in i tältet och värmer dig lite. Du är nedkyld.

Jag tror jag försökte protestera men var nog inte så övertygande. När jag väl var i tältet under en filt och sedan blev flyttad till en buss med värmen igång började jag fatta hur kall jag var. Trots att värmen gick förfullt så kunde jag inte sluta skaka. Det kändes såklart grymt surt att det fick ett så snöppligt slut men det var nog bra att de plockade mig åt sidan så att jag inte blev ännu mer nedkyld. Förmodligen hade de sista 5km tagit mellan 30-40min och det hade nog inte varit hälsosamt.

Nu får jag helt enkelt se detta som ett maxat långpass med lite nya erfarenheter och börja ladda inför Jubileumsmaran. Projektet under veckan blir att lägga upp ett ännu bättre träningsprogram för höfterna så att jag inte går på samma nit igen.

Maraton nummer 1 - Did Not Finish

Maraton nummer 2 - Jubileumsmaraton 15juli